lutmimotmurfan

När jag vaknade denna morgon visste jag inte att detta skulle bli en av dom tyngsta dagarna i mitt liv... Det hela började med att det knackade på dörren och att min son som hade ledigt från skolan idag sprang för att öppna. Jag bad honom lugna sig för att jag ville öppna dörren,han tittade genom titthålet och blev stel så sa han: -Mamma det är polisen! Jag ryckte till och sa: -sluta dumma dig men tittade även jag i ögat. Han hade helt rätt där ute i trappan stod det 2 st poliser i uniform och jag tänkte genast vad har jag nu gjort då... :( Jag öppnade med förvånad min dörren och tittade på dom som om jag inte riktigt var där... En av polismännen tittade på mig och sa: -Är det du som är Helena samt ALLA mina andra namn! Ja sa jag då sa han att han hade ett mycket tråkigt besked till mig,jag lovar att på den bråkdelen av en sekund som det tog för honom att hämta andan så hann jag tänka tusen saker om vem det var som hade råkat illa ut!? mamma syster barn...(men inte pappa i första hand :( ) När jag hörde min fars namn så blev det bara tomt, dom hade hittat honom död hemma i sin säng i Nässjö på morgonen. Min relation med min "riktiga" pappa har inte alltid vart så lätt... Att leva med en pappa som drack en aning för mycket är inte en dans på rosor! Jag sa senast för någon vecka sedan då jag sprang på min farbror, att jag bara väntade på att dom skulle höra av sig till mig för att tala om att han dött..( allt verkade så självklart då...) Under de senaste åren hade jag nästan helt stängt av mina tankar på min pappa. Det är aldrig lätt att vara "barn" till en missbrukande förälder eftersom du aldrig riktigt får vara barn.. Hela min uppväxt har gått mycket åt till att vara orolig för hur han har det och se till att han inte gör sig illa eller att något annat händer. Dom gångerna han kom hem och var full så va man tvungen att se till att han kom i säng och om han kom hem blodig så va man tvungen att plåstra om honom... Jag skulle kunna skriva en bibel om allt man var tvungen att göra och hålla koll på när det gällde pappa och hans drickande! Jag minns speciellt en gång i min barndom då han kom hem och hade blivit påkörd utav en bil så ALLA tänder antingen flugit ut eller inte gick att rädda, han var inte speciellt gammal vid denna händelse kanske mellan 30 och 40 år och eftersom hans tänder inte gick att rädda så fick han ju löständer... Jag är ju själv förbi 30 snart 40 och kan inte fatta hur han orkade med detta för det är ju något som GAMLA får! nåja det var bara en av de galna saker som hände när han söp till!.. Då jag sj fick barn så beslutade jag nog omedvetet att jag skulle sluta upp och vara "mamma" åt honom och stängde därför av mina tankar och begravde all min sorg bitterhet och saknad i mig Och nu när jag inte längre kan konfrontera honom så kommer alla tankar upp till ytan,jag känner mig bara elak för att jag inte brydde mig mer om honom på slutet. Ni ska veta att han inte var helt lätt att få tag i då han helt saknade telefon och inte ringde till mig heller under tre låååånga år.och inte har vi träffats på 6 år sen jag var och besökte honom i småland. Så nu när alla dessa känslor kommer bubblande upp till ytan alla tankar på hur han har haft det så börjar det dåliga samvetet spöka rejält!.. Kunde jag ha gjort något annorlunda? var det min uppgift att faktiskt höra av mig för han hadde ju problem!... Hur har han haft det i alla dessa år? har han suttit där sj i sin lägenhet utan något sällskap eller vänner ? Har jag rätt att vara besviken på pappa för att han aldrig brytt sig eller snarare visat att han bryr sig,och är besvikelsen över att han inte ens ringde när man fyllde år eller skickade kort varken till mig eller barna okej? Jonatan min yngsta son som är snart 8 år har han ju faktiskt aldrig träffat och min äldsta kille Tim har han träffat en enda gång då han var 4 år (idag är han 12) Det blir svårare och svårare att knyta ihop denna säck eftersom det är så många tankar som snurrar i huvudet. Men det jag ville säga var att det inte var så lätt som jag hade trott att få detta besked. Jag trodde jag hade vant mig vid tanken på att han skulle lämna oss tidigt pga det liv han lever eller rättare sagt levde. Jag har nu en LÅNG VÄG att gå eftersom jag är enda barnet och nu måste se till att få allt klart där borta i småland, för sen så ska pappa få komma hem till Gotland igen!För var det något som pappa ville så var det att komma hem igen och han sa ofta det att han ville ligga i Hejdeby vid farmor o farfar. Så nu lilla pappa så ska du får komma hem om jag så ska hyra en lastbil och köra dig själv över med båten! Det är det minsta som jag kan göra för dig, jag saknar och älskar dig så mycket trotts allt som varit så var du iaf min pappa! Jag kan höra din röst i mitt huvud när du säger: -du är min ögonsten du Helena. För det visste jag att jag var, du kunde inte hjälpa att du var sjuk :( Min pappa Bertil blev endast 63 år gammal och dog ensam i sin lägenhet i småland Tänk på det alla ni som har barn och vet med er att ni har alkohol problem. Visst kan man festa när man är ledig och så men börjar det bli allt för ofta och att man inte kan klara sig utan att ta den supen eller tillome sitter ensam hemma och dricker så har man ALLVARLIGA problem... Barnen SER MER ÄN NI TROR!!och mår därefter... (även i vuxen ålder! )