Änglavakt!?....
Igår var jag i staller tillsammans med min tjejkompisar, vi skulle ut och rida efter att vi vart och köpt morötter till hästarna.
Jag hann precis lämna in morötterna i stallet och gick för att hämta in hästen från hagen.
Jag börjar gå mot stalldörren och sätter foten utanför då det smäller till i huvudet så benen viker sig och jag segnar till marken.
Smällen var bedövande hård och jag skriker rakt ut i luften svärandes eftersom jag inser vad det är jag har träffats av...
det som träffat mig mitt uppe på gässan är en höbal som väger 3-4 hundra kilo och är i storlek så att den fyller upp en HEL hästtransport!...
Jag blir livrädd och hinner tänka tusen saker som att nu dör jag och -jaha då va det min tur nu då!?mm mm mm
jag kryper flämtande in på stallgången och kastar mig blixtstilla där på rygg och börjar veva med ben och armar för att se om det fungerar.
Stallet fylls av folk och alla är chockade inte minst jag :( Ebba säger direkt att dom måste ringa ambulansen vilket hon gör,jag ligger stilla med hela kroppen och försöker behålla lunget för det hjälper ju inte mig om jag får panik :(
Ambulansen kommer och dom tar på mig halskrage lägger mig på en orange bår och sänner fast mig med en massa remmar,allt känns overkligt och jag försöker skoja med folk omkring mig för att lätta upp stämningen för mig och alla andra :)
Jag är dock mycket orolig och rädd och förbannad för att jag inte stannade upp två sekunder för det hade räckt! jag är också förbannad för att jag inte får rida för det förstår jag ju på en gång att det inte kommer att hända denna dag... :(
samtidigt är jag ju otoligt chockad och orolig för mig framtida liv!?...
Då vi kommer till sjukhuset så väntar hela trauma teamet med narkos läkare mm mm mm det var säkert en 10 pers där som slet i armar ben stälde frågor mitt personnr rablade jag säkert 6 gr denna tiden.
En satte nål i mitt armveck en tog blodtrycket en kollade hur jag syresatte mig,två klädde av mig det som gick, och de som inte gick att få av klipte dom sönder...
Jag kom sen snabbt upp på röntken och fick genomgå en skiktröntken från gässan ner till midjan och hela tiden så gjorde nack -kragen ondare än något annat :( efter röntken så fick jag komma tillbaka till akuten igen och där fick jag vänta medans läkaren kollade på resultatet av bilderna.
Efter en stund så kom han in och såg jätte allvarlig ut då han stegade fram till mig, han satte handen vid kragen och drog upp karborrebandet samtidigt som han då log och sa att jag hade haft en OTROLIG ÄNGLAVAKT!
Jag bröt då ihop och tänkte direkt att det måste vart min pappa och min kära barndomsvän Jennie som hindrade mig från att dö eller bli rullstolsbunden för resten av livet och tårarna sprutade!
För hur man än ser på detta så hade jag en OTROLIG TUR att det inte blev värre skador än det blev för jag hade i ärlighetens namn kunnat dö om tex dörren till stallet vart hakad vid väggen och inte gett vika som den gjorde då jag föll mot den av smällen,hade jag stått lite mer åt ett annat håll så hade den förmodligen krossat hela mig... ja hu man ska itne tänka så men det gör man ju sj-klart. :(
Man tänker på barnen föräldrar vänner som måste behöva ta tag i allt jobbig om man dör och hu nu har det väl dött tillräckligt med folk i min närhet!
Nåja nog om detta jag är hemma och mörbultad men jag LEEEVEER!! :)
Se er för noga då ni far fram i världen man vet aldrig när olyckan är framme! :(
Puss o kram Helena
Jag hann precis lämna in morötterna i stallet och gick för att hämta in hästen från hagen.
Jag börjar gå mot stalldörren och sätter foten utanför då det smäller till i huvudet så benen viker sig och jag segnar till marken.
Smällen var bedövande hård och jag skriker rakt ut i luften svärandes eftersom jag inser vad det är jag har träffats av...
det som träffat mig mitt uppe på gässan är en höbal som väger 3-4 hundra kilo och är i storlek så att den fyller upp en HEL hästtransport!...
Jag blir livrädd och hinner tänka tusen saker som att nu dör jag och -jaha då va det min tur nu då!?mm mm mm
jag kryper flämtande in på stallgången och kastar mig blixtstilla där på rygg och börjar veva med ben och armar för att se om det fungerar.
Stallet fylls av folk och alla är chockade inte minst jag :( Ebba säger direkt att dom måste ringa ambulansen vilket hon gör,jag ligger stilla med hela kroppen och försöker behålla lunget för det hjälper ju inte mig om jag får panik :(
Ambulansen kommer och dom tar på mig halskrage lägger mig på en orange bår och sänner fast mig med en massa remmar,allt känns overkligt och jag försöker skoja med folk omkring mig för att lätta upp stämningen för mig och alla andra :)
Jag är dock mycket orolig och rädd och förbannad för att jag inte stannade upp två sekunder för det hade räckt! jag är också förbannad för att jag inte får rida för det förstår jag ju på en gång att det inte kommer att hända denna dag... :(
samtidigt är jag ju otoligt chockad och orolig för mig framtida liv!?...
Då vi kommer till sjukhuset så väntar hela trauma teamet med narkos läkare mm mm mm det var säkert en 10 pers där som slet i armar ben stälde frågor mitt personnr rablade jag säkert 6 gr denna tiden.
En satte nål i mitt armveck en tog blodtrycket en kollade hur jag syresatte mig,två klädde av mig det som gick, och de som inte gick att få av klipte dom sönder...
Jag kom sen snabbt upp på röntken och fick genomgå en skiktröntken från gässan ner till midjan och hela tiden så gjorde nack -kragen ondare än något annat :( efter röntken så fick jag komma tillbaka till akuten igen och där fick jag vänta medans läkaren kollade på resultatet av bilderna.
Efter en stund så kom han in och såg jätte allvarlig ut då han stegade fram till mig, han satte handen vid kragen och drog upp karborrebandet samtidigt som han då log och sa att jag hade haft en OTROLIG ÄNGLAVAKT!
Jag bröt då ihop och tänkte direkt att det måste vart min pappa och min kära barndomsvän Jennie som hindrade mig från att dö eller bli rullstolsbunden för resten av livet och tårarna sprutade!
För hur man än ser på detta så hade jag en OTROLIG TUR att det inte blev värre skador än det blev för jag hade i ärlighetens namn kunnat dö om tex dörren till stallet vart hakad vid väggen och inte gett vika som den gjorde då jag föll mot den av smällen,hade jag stått lite mer åt ett annat håll så hade den förmodligen krossat hela mig... ja hu man ska itne tänka så men det gör man ju sj-klart. :(
Man tänker på barnen föräldrar vänner som måste behöva ta tag i allt jobbig om man dör och hu nu har det väl dött tillräckligt med folk i min närhet!
Nåja nog om detta jag är hemma och mörbultad men jag LEEEVEER!! :)
Se er för noga då ni far fram i världen man vet aldrig när olyckan är framme! :(
Puss o kram Helena
